Jag höll på att glömma..
Jag har ofta fått frågan "hur märker man att Vietnam fortfarande är kommunistiskt?". Det märks inte jättetydligt, man kan höra någon beklaga sig över regeringens sätt att inte ge pengar till sjukhus, men eftersom marknaden är fri, befolkningen kan starta egna företag och folk får äga och sälja mark som de vill så märker vi (som inte inte är särskilt länge i landet) inte så mycket av det. (Framförallt eftersom jag inte pratar språket märker jag det ännu mindre) MEN.
Jag var på ett av hotellen för att skriva ett meddelande till en av mina gäster för ett bra tag sedan. Av personen som jobbar i receptionen fick jag ett vitt a4-papper. Personen hade vikt ena kanten. Jag trodde först han höll på att vika för att riva av en bit, men icke. Han vek för att jag inte skulle skriva i den 4cm breda marginalen han gjorde. Det här var inget han gjorde medvetet utan det gick av bra farten. Jag frågade vad han höll på med och först förstod han inte vad jag syftade på. När han förstod mumlade han något i stil med "regeringen...rackarns kommunister...bestämma allt". Jag tyckte det var konstigt, men tänkte inte mer på det ända tills jag gick på museum i Hanoi och såg detta:
Det här är alltså ett brev, skrivet på samma sätt som jag fick skriva mitt meddelande med en marginal på 4 cm, av en kvinnlig nordvietnamesisk soldat någon gång runt 1970. Alltså en soldat som levde under samma rackarns regering som tydligen skulle bestämma allt. Det här brevet är ett personligt brev som hon skrev hem till föräldrarna från fronten. Alltså att regeringen kan bestämma allt, till och med var på pappret du ska skriva dina bokstäver. Och även idag! Det är både fascinerande och skrämmande.
Jag har ofta fått frågan "hur märker man att Vietnam fortfarande är kommunistiskt?". Det märks inte jättetydligt, man kan höra någon beklaga sig över regeringens sätt att inte ge pengar till sjukhus, men eftersom marknaden är fri, befolkningen kan starta egna företag och folk får äga och sälja mark som de vill så märker vi (som inte inte är särskilt länge i landet) inte så mycket av det. (Framförallt eftersom jag inte pratar språket märker jag det ännu mindre) MEN.
Jag var på ett av hotellen för att skriva ett meddelande till en av mina gäster för ett bra tag sedan. Av personen som jobbar i receptionen fick jag ett vitt a4-papper. Personen hade vikt ena kanten. Jag trodde först han höll på att vika för att riva av en bit, men icke. Han vek för att jag inte skulle skriva i den 4cm breda marginalen han gjorde. Det här var inget han gjorde medvetet utan det gick av bra farten. Jag frågade vad han höll på med och först förstod han inte vad jag syftade på. När han förstod mumlade han något i stil med "regeringen...rackarns kommunister...bestämma allt". Jag tyckte det var konstigt, men tänkte inte mer på det ända tills jag gick på museum i Hanoi och såg detta:
Det här är alltså ett brev, skrivet på samma sätt som jag fick skriva mitt meddelande med en marginal på 4 cm, av en kvinnlig nordvietnamesisk soldat någon gång runt 1970. Alltså en soldat som levde under samma rackarns regering som tydligen skulle bestämma allt. Det här brevet är ett personligt brev som hon skrev hem till föräldrarna från fronten. Alltså att regeringen kan bestämma allt, till och med var på pappret du ska skriva dina bokstäver. Och även idag! Det är både fascinerande och skrämmande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar