Heini stänger nedgången efter sig.
Dagens utflykt gick först till Cu Chi-tunnlarna som är ett 250 km långt tunnelsystem där gerillan stred mot de amerikanska soldaterna. I herrans många år levde de i dessa tunnlarna, under vissa perioder var de endast ovan jord nattetid. Och vilka tunnlar! Det fanns alla sorters salar, sjukhussal, förrådssal, kökssal, frititdssal etc. Allt utgrävt för hand. Dessa tunnlar vi besökte blev bombade och har sen blivit utgrävda igen, på senare år. De har blivit lite vidgade, men herregud vad trångt det var. Standardmått på 1,2 m x 0,8 m. Alltså fick vi gå framåtböjda hela tiden. Jag duckade extra mycket eftersom det ibland flög fladdermöss över huvudet och för att då slippa få dem i ansiktet...
På väg ner.
Jag tyckte att det var jobbigt att gå i det området. Det är en plats som oerhört många har dött på och att tänka tankar om det får mig att bli nedstämd. Men det var ingenting jämfört med krigsminnesmuseet. Alla bilder, alla döda människor, alla förstörda liv, alla deras historier... Det som kändes mest var en flickas brev till Barack Obama. Ett brev innehållande brustna förhoppningar om livet. Usch.
Tack, säger jag för mitt liv.
Lunch åt vi på en vietnamesisk restaurang med vietnamesisk buffé, alltså oerhört många smårätter som äts med de obligatoriska pinnarna. Och som alltid är desserten en purfärsk frukttallrik.
Glada gänget.
Bästa desserten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar