Snart är det slut.

Idag har både Annamari och jag varit lediga och vi har börjat så smått med slutstädningen. Slänga överflödiga papper och rensa lite i garderoben. Jag har 10 (kanske 11 om jag måste flyga till Landvetter) dagar kvar i Egypten. Det är ingenting! Efter att ha spenderat nästan sju månader här känns det väldigt, väldigt konstigt att åka härifrån. Självklart ska det bli skönt att komma hem till Sverige, men ändå. Jättekonstigt att åka härifrån.

Det har varit jobbigt att säga hejdå till vännerna som redan lämnat Egypten. Christian flyttade ut i måndags, så nu är hans rum tomt. Tomt. Ingen Christian som när som helst kommer in genom dörren och säger "tjena kexen". Ingen Malin som ringer och säger "heeeeeeeej, skaru med ut?!!". Ingen Heidi, Anette, Hanna eller Tonje kvar. Istället är det fullt med nya människor. Visst är de trevliga, men ändå nya. Och på måndag ska det flytta in någon i Christians Rum. Vi ska få en ny rumskamrat, i CHRISTIANS RUM!! Jaja, det blir nog bra det.


söta rumskamrater i en bananböj

Är det något jag har lärt mig under mina år med ständigt flyttande, Öckerö, Göteborg, Småland, Ryssland, Stockholm, så är det att de som betyder något finns kvar. Självklart blir det aldrig på samma sätt igen. Att jag bor på en båt med 37 kompisar tätt inpå eller i ett hus i Egypten med alla mina arbetskamrater, men de som verkligen betyder något kommer finnas kvar. De kommer jag hålla kontakten med. Inte så att vi kommer synas regelbundet eller särskilt ofta, men de kommer finnas kvar. Redan nu planerar jag en resa till England och Heidi (om pengarna finns) och Annamari ska sova över hos mig och Kristoffer i Stockholm innan hon åker till Mexiko. Vi kommer mötas igen, på annan ort. Och det känns skönt eftersom det är väldigt jobbigt att säga hejdå.