Det var öken...

Kvällen innan Kristoffer kom var vi ju faktiskt ute i öknen en afton. Ahmed, en av våra lokalguider tillika Alices pojkvän, hade styrt upp det hela. Vi blev hämtade utanför vårt hus klockan 22.30. Två jeepar fullastade med mat kom. Vi körde ett tag på en asfalterad väg bort från Hurghada. Helt plötsligt sa chauffören, "håll i er" och så svängde vi vänster. Ut i öknen. Vi körde över sanddyner långt bort från stadens ljus. Vid en buske svängde vi lite höger, vid en stor sten tog vi vänster. Ni förstår. Det finns ingenting i öknen att orientera sig efter. Inget vad jag såg. Det var sand. Det var mörkt. Alltså såg vi bara sanden precis framför oss. Och vi skulle till ett speciellt ställe. Jag är helt imponerad över chaufförerna att de hittade till detta speciella ställe. För tillslut, när vi kommit fram till bergens början stannade vi. Vi klev ur bilarna och blev stående under den mest fantastiska stjärnhimmel ni kan tänka er. Inget ljus från någonstans, inte ens månen var framme. Och alla stjärnorna vi såg. Åh herregud vad vackert. Jag kunde knappt urskilja några stjärnbilder eftersom det var så många stjärnor som lyste så klart. Stora björn var översållad med stjärnor som vanligtvis inte syns och Cassiopeia hittade jag inte ens. Billjusen tändes så att vi kunde se och en grill eldades så att vi kunde äta. Mattor lades ut i sanden och ljus brann i skrevor i bergen.

Där befann jag mig, med mina vänner och kollegor mitt ute i öknen och bara njöt av livet. På en matta låg jag och Annamari och tittade på stjärnorna och pratade om livet. Och ack, vad fint vi hade det.



Anneli sitter på en filt vid ett berg i en öken.


Suddig nattbild.


Finaste Annamari och elden.